|
Om folkets demokratiska diktatur
TILL 28-ÅRSDAGEN AV KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS
BILDANDE
Den 30 juni 1949
Den första juli 1949 har Kinas kommunistiska parti
genomlevt tjugoåtta år. Liksom en människa har också
ett politiskt parti sin barndom och ungdom, sina mannaår och sin
ålderdom. Kinas kommunistiska parti är inte längre ett
barn eller en yngling i tonåren utan har blivit vuxet. När
en människa når hög ålder ska hon dö; detta
gäller för ett parti också. När klasserna försvinner,
kommer alla klasskampens instrument -- partierna och statsmaskineriet
-- att förlora sina funktioner, upphöra att vara nödvändiga
och därför gradvis vittra bort och sluta att fylla sin historiska
uppgift, och det mänskliga samhället kommer att stiga till
en högre nivå. Vi är motsatsen till bourgeoisins politiska
partier. De är rädda att tala om klassernas, statsmaktens
och partiernas utdöende. Vi däremot förklarar öppet
att vi strävar hårt att skapa just de betingelser som ska
leda till deras utdöende. Det kommunistiska partiets ledarskap
och en statsmakt som är folkets diktatur är sådana betingelser.
Den som inte erkänner denna sanning är ingen kommunist. Unga
kamrater, som ännu inte studerat marxismen-leninismen och som först
nyligen gått in i partiet, förstår kanske inte ännu
denna sanning. De måste förstå den - endast då
kan de ha en riktig världsåskådning. De måste
förstå att vägen till klassernas avskaffande, till statsmaktens
avskaffande och till partiernas avskaffande är den väg som
hela mänskligheten måste gå; det är bara en fråga
om tid och betingelser. Kommunisterna världen över är
klokare än bourgeoisin, de förstår de lagar som styr
tingens tillvaro och utveckling, de förstår dialektiken och
kan se längre. Bourgeoisin tycker inte om denna sanning, ty den
vill inte bli störtad. Det är smärtsamt att bli störtad,
själva tanken därpå är outhärdlig för
de störtade, till exempel för kuomintangreaktionärerna,
som vi nu håller på att störta, och för den japanska
imperialismen, som vi tillsammans med andra folk störtade för
någon tid sedan. Men för arbetarklassen, det arbetande folket
och kommunistiska partiet är det inte fråga om att bli störtad
utan om att arbeta hårt för att skapa de betingelser under
vilka klasserna, statsmakten och de politiska partierna dör ut
på ett mycket naturligt sätt och människosläktet
inträder i den Stora Harmonins[1]
rike. Vi har i förbigående omnämnt det mänskliga
framstegets långsiktiga perspektiv för att tydligt förklara
det problem som vi ämnar diskutera.
Som var och en vet har vårt parti inte genomlevat
dessa tjugoåtta år i fred utan under svåra prövningar,
ty vi har haft att kämpa mot fiender, både utländska
och inhemska, både inom och utanför vårt parti. Vi
tackar Marx, Engels, Lenin och Stalin för att de givit oss ett
vapen. Detta vapen är inte en kulspruta utan marxismen-leninismen.
I sin 1920 skrivna bok "Radikalismen"
- kommunismens barnsjukdom skildrade Lenin hur ryssarna sökte
revolutionär teori.[2] Först efter flera decennier av svåra
prövningar och lidanden fann ryssarna marxismen. Många förhållanden
i Kina var likadana som eller liknade de som bestod i Ryssland före
Oktoberrevolutionen. Där rådde samma feodala förtryck.
Där bestod en liknande ekonomisk och kulturell efterblivenhet.
Bägge länderna var efterblivna, Kina allra mest. Och i båda
länderna förde de progressiva likaledes för den nationella
pånyttfödelsens skull hårda och bittra strider under
sitt sökande efter den revolutionära sanningen.
Alltifrån Kinas nederlag i 1840 års opiumkrig[3]
utstod de kinesiska progressiva oräkneliga svårigheter i
sitt sökande efter sanningen från Västerns länder.
Hung Hsiuchuan,[4]
Kang Yu-wei,[5]
Yen Fu[6] och Sun
Yat-sen var representanter för dem som vände sig till Västern
efter sanningen innan Kinas kommunistiska parti hade fötts. De
kineser som då sökte framsteg läste varenda bok som
innehöll den nya kunskapen från Västern. Ett förvånande
stort antal studenter sändes till Japan, England, Förenta
staterna, Frankrike och Tyskland. Här hemma avskaffades de kejserliga
examina[7] och
moderna skolor sköt upp som bambuskott efter ett vårregn.
Ingen möda skyddes för att lära av Västern. I min
ungdom sysslade även jag med sådana studier. Det som studerades
representerade den västliga borgerliga demokratins kultur, de sociala
teorierna och naturvetenskaperna under den perioden medräknade,
och de kallades "den nya lärdomen" i motsats till den
kinesiska feodala kulturen, som kallades "den gamla lärdomen".
Under en ganska lång tid var de som förvärvat den nya
lärdomen säkra på att den skulle rädda Kina, och
mycket få av dem tvivlade på saken såsom den gamla
lärdomens anhängare gjorde. Endast modernisering kunde rädda
Kina, och endast genom att lära av främmande länder kunde
Kina moderniseras. Bland de främmande länderna var vid denna
tid endast kapitalistländerna i Västern progressiva eftersom
de med framgång byggt upp moderna borgerliga stater. Japanerna
hade lyckats lära av Västern, och kineserna önskade lära
också av japanerna. Den tidens kineser betraktade Ryssland såsom
efterblivet och få önskade lära något därifrån.
På detta sätt sökte kineserna lära från främmande
länder under perioden från 1840-talet och till 20. seklets
början.
Imperialistisk aggression krossade kinesernas älsklingsdrömmar
om att lära från Västern. Det var mycket underligt -
varför gjorde sig lärarna alltid skyldiga till aggression
mot sin lärjunge? Kineserna lärde en hel del från Västern
men de kunde inte utnyttja lärdomen och blev aldrig i stånd
att förverkliga sina ideal. Deras upprepade strider, en sådan
landsomfattande rörelse som 1911 års revolution[8] inberäknad,
slutade allesammans i misslyckanden. Dag för dag blev förhållandena
i landet värre, och livet gjordes outhärdligt. Tvivel uppstod,
växte och fördjupades. Första världskriget skakade
hela jordklotet. Ryssarna gjorde Oktoberrevolutionen och skapade världens
första socialistiska stat. Den revolutionära energin hos det
stora proletariatet och arbetande folket i Ryssland, dittills latent
och osedd av utlänningar, bröt under Lenins och Stalins ledning
plötsligt ut som en vulkan, och kineserna och hela mänskligheten
började se ryssarna i ett nytt ljus. Då och först då
inträdde kineserna i sitt tänkande och liv i en helt ny era.
De fann marxismen-leninismen, den universellt tillämpliga sanningen,
och Kinas ansikte började förändras.
Det var genom ryssarna som kineserna fann marxismen.
Före Oktoberrevolutionen svävade kineserna i okunnighet inte
bara om Lenin och Stalin, de kände inte ens till Marx och Engels.
Oktoberrevolutionens salvor förde marxismen-leninismen till oss.
Oktoberrevolutionen hjälpte de progressiva i Kina liksom över
hela världen att anta den proletära världsåskådningen
som instrument för studiet av en nations öde och på
nytt pröva sina egna problem. Deras slutsats blev - följ ryssarnas
väg. År 1919 ägde Fjärdemajrörelsen rum i
Kina. 1921 bildades Kinas kommunistiska parti. Sun Yat-sen, som var
djupt förtvivlad, träffade på Oktoberrevolutionen och
Kinas kommunistiska parti. Han välkomnade Oktoberrevolutionen,
välkomnade rysk hjälp till kineserna och välkomnade Kinas
kommunistiska partis medverkan. Sedan dog Sun Yatsen, och Chiang Kai-shek
kom till makten. Under en lång period av över tjugotvå
år drog Chiang Kai-shek Kina in i allt hopplösare trångmål.
Under denna period, under det antifascistiska Andra världskriget,
i vilket Sovjetunionen var huvudkraften, blev tre stora imperialistiska
makter utslagna medan två andra försvagades. I hela världen
förblev endast en stor imperialistisk makt, Amerikas Förenta
stater, oskadad. Men Förenta staterna stod inför en allvarlig
inre kris. De ville förslava hela världen. De försåg
Chiang Kai-shek med vapen för att hjälpa honom slakta ned
många miljoner kineser. Under ledning av Kinas kommunistiska parti,
förde det kinesiska folket, efter att ha drivit ut den japanska
imperialismen, i tre år Folkets befrielsekrig vari de nu vunnit
den grundläggande segern.
Sålunda har bourgeoisins civilisation i Västern,
den borgerliga demokratin och planen på en borgerlig republik
alla gjort bankrutt i det kinesiska folkets ögon. Den borgerliga
demokratin har rymt fältet för folkets demokrati under arbetarklassens
ledning och detsamma har den borgerliga republiken gjort för folkets
republik. Detta har gjort det möjligt att nå fram till socialism
och kommunism genom folkets republik, att avskaffa klasserna och ingå
i en värld av Stor Harmoni. Kang Yu-wei skrev Ta Tung Shu,
eller Den Stora Harmonins Bok, men han fann inte och kunde
inte finna vägen till att uppnå den Stora Harmonin. Det
finns borgerliga republiker i främmande länder, men Kina kan
inte ha en borgerlig republik därför att det är ett land
som lider under imperialistiskt förtryck. Den enda vägen går
genom en av arbetarklassen ledd folkrepublik.
Alla andra vägar har prövats och befunnits
odugliga. En del av de människor som trängtade att gå
dessa vägar har stupat, andra har vaknat och en del håller
på att ändra sina idéer. Händelserna utvecklas
så snabbt att många känner tvärheten i förändringen
och behovet av att lära på nytt. Denna sinnesstämning
är förståelig, och vi välkomnar denna aktningsvärda
önskan att lära på nytt.
Det kinesiska proletariatets avantgarde lärde
sig marxismen-leninismen efter Oktoberrevolutionen och bildade Kinas
kommunistiska parti. Detta gav sig genast in i politiska strider och
först nu, efter att i tjugoåtta år ha följt en
slingrande väg, har det vunnit en grundläggande seger. Ur
vår tjugoåttaåriga erfarenhet har vi dragit en slutsats
liknande den som Sun Yat-sen i sitt testamente drog ur sina "erfarenheter
från fyrtio år". Och den är, att vi är djupt
övertygade om att vi, för att vinna segern, "måste
väcka folkets massor och ena oss i gemensam kamp med de nationer
i världen som behandlar oss som jämlikar". Sun Yat-sen
hade en världsåskådning som skilde sig från vår
och utgick från en annan klasståndpunkt då han studerade
och angrep problemen. Men likväl kom han i frågan, om hur
man ska kämpa mot imperialismen, på 1920-talet fram till
en slutsats som i allt väsentligt var densamma som vår.
Tjugofyra år har gått sedan Sun Yat-sen
dog, och den kinesiska revolutionen, ledd av Kinas kommunistiska parti,
har gjort oerhörda framsteg både i teori och praktik och
har radikalt förändrat Kinas ansikte. Den principiella och
grundläggande erfarenhet som det kinesiska folket hittills vunnit
är tvåfaldig.
1) Inrikespolitiskt, väck upp folkets massor.
Detta betyder, ena arbetarklassen, bönderna, småbourgeoisin
i städerna och den nationella bourgeoisin, skapa en inrikespolitisk
enhetsfront under arbetarklassens ledning, och gå därifrån
vidare till upprättandet av en stat som är folkets demokratiska
diktatur under ledning av arbetarklassen och baserad på förbundet
mellan arbetare och bönder.
2) Utrikespolitiskt, ingå enhet i gemensam
kamp med de nationer i världen som behandlar oss som jämlikar
och med folken i alla länder. Detta betyder, att vi ska alliera
oss med Sovjetunionen, med folkdemokratierna och med proletariatet
och de breda folkmassorna i alla andra länder och bilda en internationell
enhetsfront.
"Ni lutar åt en sida." Alldeles riktigt.
Sun Yat-sens fyrtioåriga erfarenhet och kommunistiska partiets
tjugoåttaåriga erfarenhet har lärt oss att luta åt
en sida, och vi är fast övertygade om att vi för att
kunna segra och befästa segern måste luta åt en sida.
I ljuset från alla dessa erfarenheter som samlats under dessa
fyrtio år och dessa tjugoåtta år, måste alla
kineser utan undantag luta antingen åt imperialismens sida eller
åt socialismens sida. Det går inte att sitta på staketet,
och det finns ingen tredje väg. Vi bekämpar Chiang Kai-shekreaktionärerna,
som lutar åt imperialismens sida, och vi bekämpar också
illusionerna om en tredje väg.
"Ni är alldeles för retsamma."
Vi talar om hur man ska behandla de inhemska och utländska reaktionärerna,
imperialisterna och deras hejdukar, men inte om hur man ska behandla
någon annan. Vad dessa reaktionärer beträffar, är
det inte fråga om man ska reta dem eller inte. Retade eller icke
retade, kommer de att vara likadana därför att de är
reaktionärer. Endast om vi drar en klar skiljelinje mellan reaktionärer
och revolutionärer, avslöjar reaktionärernas intriger
och komplotter, väcker de revolutionära ledens vaksamhet och
uppmärksamhet, stegrar vår vilja att kämpa och krossa
fiendens högmod kan vi isolera reaktionärerna, besegra dem
eller sätta dem åt sidan. Vi får inte visa minsta rädsla
inför ett vilddjur. Vi måste lära av Wu Sung[9] på
Chingyangkammen. Som Wu Sung såg det var tigern på Chingyangkammen
en människoätare vare sig han var retad eller ej. Antingen
måste man döda tigern eller bli uppäten av honom - det
ena eller det andra.
"Vi vill göra affärer." Alldeles
riktigt, det kommer att göras affärer. Vi är inte emot
någon annan än de inhemska och utländska reaktionärerna,
som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör
veta att det inte är någon annan än imperialisterna
och deras hejdukar, Chiang Kai-shekreaktionärerna, som hindrar
oss från att göra affärer och även från att
upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder.
När vi slagit de inhemska och utländska reaktionärerna
genom att ena alla inhemska och internationella krafter, kommer vi att
bli i stånd att göra affärer och upprätta diplomatiska
förbindelser med alla främmande länder på grundval
av jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt
för den territoriella okränkbarheten och suveräniteten.
"Seger är möjlig även utan internationell
hjälp." Detta är en felaktig föreställning.
Under den epok i vilken imperialismen existerar är det omöjligt
för en verklig folkrevolution att segra i något land utan
hjälp i olika former från de internationella revolutionära
krafterna, och även om segern vinns kan den inte befästas.
Detta gällde, som Lenin och Stalin för länge sedan sade
oss, den stora Oktoberrevolutionens seger och dennas befästande.
Det gällde också störtandet av de tre imperialistiska
makterna i Andra världskriget och folkdemokratiernas upprättande.
Och detta gäller också för Folkets Kinas nutid och framtid.
Föreställ er bara! Om inte Sovjetunionen hade funnits till,
om inte segern i det antifascistiska Andra världskriget hade vunnits,
om inte den japanska imperialismen hade blivit slagen, om inte folkdemokratierna
hade blivit till, om inte de förtryckta nationerna i östern
höll på att resa sig i kamp och om inte folkmassorna i Förenta
staterna, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och andra
kapitalistiska länder kämpade mot sina reaktionära härskare
- om det inte vore för allt detta i kombination skulle säkerligen
de internationella reaktionära krafter som störtar sig över
oss vara många gånger starkare än de nu är. Kunde
vi ha segrat under sådana förhållanden? Uppenbarligen
inte. Och även om vi segrat, kunde segern inte ha befästs.
Det kinesiska folket har mer än nog av erfarenhet av detta slag.
Denna erfarenhet återspeglades för länge sedan i det
uttalande Sun Yat-sen på sin dödsbädd gjorde, om nödvändigheten
av att ingå enhet med de internationella revolutionära krafterna.
"Vi behöver hjälp från de brittiska
och amerikanska regeringarna." Även detta är en naiv
idé i dessa tider. Skulle de nuvarande makthavarna i Storbritannien
och Förenta staterna, som är imperialister, hjälpa en
folkstat? Varför gör dessa länder affärer med oss,
och om vi antar att de i framtiden kanske skulle vara villiga att låna
oss pengar på villkor som innebar ömsesidig fördel,
varför skulle de göra det? Därför att deras kapitalister
vill göra pengar och deras bankirer vill ha ränteinkomster
för att dra sig ur sin egen kris - det är inte en fråga
om att hjälpa det kinesiska folket. De kommunistiska partierna
och progressiva grupperna i dessa länder manar sina regeringar
att upprätta handelsförbindelser och även diplomatiska
förbindelser med oss. Detta är välvilja, detta är
hjälp, detta kan inte nämnas i samma andedrag som man talar
om hur bourgeoisin i dessa länder förhåller sig. Hela
sitt liv igenom appellerade Sun Yat-sen oräkneliga gånger
till de kapitalistiska länderna om hjälp och fick ingenting
annat än hjärtlösa avsnäsningar. En enda gång
i hela sitt liv fick Sun Yat-sen utländsk hjälp, och det var
Sovjets hjälp. Läsarna kan slå upp hans testamente.
Hans uppriktiga råd var att inte söka hjälp hos imperialisterna
utan "ena sig med de nationer i världen som behandlar oss
som jämlikar". Dr Sun hade erfarenhet; han hade lidit, han
hade blivit bedragen. Vi bör minnas hans ord och inte låta
oss bedragas på nytt. Internationellt sett tillhör vi den
antiimperialistiska fronten med Sovjetunionen i spetsen, och vi kan
sålunda endast vända oss till den sidan för verklig
och vänskaplig hjälp, men inte till den imperialistiska fronten.
"Ni är diktatoriska." Mina kära
herrar, ni har rätt, det är just jämt vad vi är.
All erfarenhet som det kinesiska folket samlat under flera decennier
lär oss att genomdriva folkets demokratiska diktatur, det vill
säga att beröva reaktionärerna rätten att tala och
låta folket allena besitta den rätten.
Vilka är folket? I nuvarande skede i Kina består
folket av arbetarklassen, bönderna, småbourgeoisin i städerna
och den nationella bourgeoisin. Dessa klasser, ledda av arbetarklassen
och kommunistiska partiet, enas för att bilda sin egen stat och
välja sin egen regering. De genomdriver sin diktatur över
imperialismens hejdukar - godsägarklassen och byråkrat-bourgeoisin
såväl som över dessa klassers representanter: kuomintangreaktionärerna
och deras medbrottslingar -, undertrycker dem, tillåter dem bara
att uppföra sig väl men inte att vara motspänstiga i
ord eller handling. Om de visar sig oregerliga i tal eller handling,
kommer de omedelbart att stoppas och bestraffas. Demokrati tillämpas
bland folket, som åtnjuter rätt till talefrihet, mötesfrihet,
organisationsfrihet osv. Rösträtt tillkommer endast folket,
icke reaktionärerna. Kombinationen av dessa två aspekter,
demokrati för folket och diktatur över reaktionärerna,
är folkets demokratiska diktatur.
Varför måste sakerna göras på
detta sätt? Skälet står alldeles klart för en och
var. Om sakerna inte gjordes på detta sätt, skulle revolutionen
misslyckas, folket skulle lida, landet skulle erövras.
"Vill inte ni avskaffa statsmakten?" Jo,
det vill vi, men inte med ens. Vi kan inte göra det ännu.
Varför? Därför att imperialismen fortfarande existerar,
därför att den inhemska reaktionen fortfarande existerar,
därför att klasser fortfarande existerar i vårt land.
Vår nuvarande uppgift är att stärka folkets statsapparat
- huvudsakligen folkarmén, folkpolisen och folkdomstolarna -
för att konsolidera det nationella försvaret och beskydda
folkets intressen. Under den förutsättningen kan Kina, under
arbetarklassens och kommunistiska partiets ledning, genomgå en
jämn utveckling från ett agrarland till ett industriland
och från ett nydemokratiskt till ett socialistiskt och kommunistiskt
samhälle, avskaffa klasserna och förverkliga den Stora Harmonin.
Statsapparaten, inberäknat armen, polisen och domstolarna, är
det instrument med vilket en klass förtrycker en annan. Den är
ett instrument för förtryckande av antagonistiska klasser;
den innebär våld och inte "välvilja". "Ni
är inte välvilliga!" Alldeles riktigt. Vi tillämpar
absolut inte en politik av välvilja mot reaktionärerna och
mot de reaktionära klassernas reaktionära verksamhet. Vår
politik av välvilja tillämpas endast inom folkets led men
sträcker sig inte utöver dem till reaktionärerna eller
till de reaktionära klassernas reaktionära verksamhet.
Folkets stat beskyddar folket. Endast då folket
har en sådan stat kan det i hela landet fostra och omforma sig
självt med demokratiska metoder och, med vars och ens medverkan,
skaka av sig de inhemska och utländska reaktionärernas inflytande
(som alltjämt är mycket starkt, kommer att bestå under
en lång tid och inte kan förintas snabbt), frigöra sig
från dåliga vanor och idéer som förvärvats
i det gamla samhället, sörja för att det inte vilseleds
av reaktionärerna och fortsätta frammarschen - frammarschen
till ett socialistiskt och kommunistiskt samhälle.
Här är den metod vi använder demokratisk,
metoden att övertyga, inte att tvinga. Om någon bland folket
bryter lagen, ska han också straffas, fängslas och till och
med dömas till döden. Men detta är en fråga om
ett fåtal individuella fall och den skiljer sig i princip från
diktaturen som utövas över reaktionärerna som klass.
Vad de reaktionära klassernas medlemmar och individuella
reaktionärer angår, kommer de, så vida de inte gör
revolt, begår sabotage eller skapar svårigheter sedan deras
politiska makt kastats över ända, att liksom andra erhålla
jord och arbete för att kunna livnära sig och genom arbete
forma om sig själva till nya människor. Om de inte vill arbeta,
kommer folkets stat att tvinga dem därtill. Propaganda och skolningsarbete
ska utföras även bland dem och kommer dessutom att bedrivas
med samma omsorg och grundlighet som förr bland de tillfångatagna
arméofficerarna. Även detta kan, om ni så vill, kallas
"en politik av välvilja", men den påtvingas de
fientliga klassernas medlemmar av oss och kan inte nämnas i samma
andedrag som det självskolningsarbete vi utför inom det revolutionära
folkets led.
Dylik omformning av medlemmar av de reaktionära
klasserna kan genomföras endast av en stat, som representerar folkets
demokratiska diktatur under kommunistiska partiets ledning. När
den blivit väl utförd kommer Kinas mest betydande exploaterande
klasser, godsägarklassen och byråkrat-bourgeoisin (monopolkapitalisternas
klass) att vara eliminerade för alltid. Kvar blir den nationella
bourgeoisin. Redan i nuvarande skede kan vi utföra en god del passande
uppfostringsarbete bland många av dess medlemmar. När tiden
är inne att förverkliga socialismen, det vill säga att
nationalisera de privata företagen, ska vi föra arbetet för
att fostra och omforma dem ett steg vidare. Folket har en mäktig
statsapparat i sina händer - man behöver inte befara en revolt
från den nationella bourgeoisins sida.
Det allvarliga problemet är böndernas fostran.
Bondehushållningen är splittrad och lantbrukets socialisering
kommer, av Sovjetunionens erfarenheter att döma, att kräva
lång tid och oförtrutet arbete. Utan att lantbruket socialiseras
kan det inte bli någon fullständig och konsoliderad socialism.
Stegen till lantbrukets socialisering måste samordnas med utvecklingen
av en mäktig industri, i vilken de statliga företagen bildar
ryggraden.[10] Folkets demokratiska diktaturs stat måste systematiskt
lösa industrialiseringens problem. Eftersom det inte är avsikten
att i denna artikel diskutera ekonomiska problem i detalj, ska jag inte
ingå på dem vidare.
År 1924 antogs ett berömt manifest av Kuomintangs
första rikskongress,[11] som Sun Yat-sen själv ledde och
kommunisterna deltog i. I detta manifest sades:
Det så kallade demokratiska systemet i moderna
stater monopoliseras vanligen av bourgeoisin och har blivit blott
och hart ett instrument för gemene mans förtryckande. Däremot
innebär Kuomintangs demokratiprincip ett demokratiskt system
i vilket gemene man har del och som inte är fåtalets privategendom.
Bortsett från frågan om vem som leder vem
överensstämmer den här uttalade demokratiprincipen såsom
allmänt politiskt program med vad vi kallar Folkets demokrati eller
Ny demokrati. Ett statssystem i vilket endast gemene man har del och
som bourgeoisin inte tillåts att äga privat - lägg därtill
arbetarklassens ledarskap och vi har folkets demokratiska diktaturs
statssystem.
Chiang Kai-shek förrådde Sun Yat-sen och
använde byråkrat-bourgeoisins och godsägarklassens diktatur
såsom ett instrument för att förtrycka gemene man i
Kina. Denna kontrarevolutionära diktatur vidmakthölls under
tjugotvå år och har först nu störtats av gemene
man i Kina under vår ledning.
De utländska reaktionärer som anklagar oss
för att vi tillämpar "diktatur" eller "totalitarism"
är just de som tillämpar den. De tillämpar en klass',
bourgeoisins, diktatur eller totalitarism över proletariatet och
resten av folket. Det var just dem Sun Yat-sen avsåg, då
han talade om de moderna staternas bourgeoisi, som förtrycker gemene
man. Och det är av dessa reaktionära skurkar Chiang Kaishek
har lärt sin kontrarevolutionära diktatur.
Chu Hsi, en av Sungdynastins filosofer, skrev många
böcker och fällde många yttranden, som nu är glömda,
men ett av dem lever ännu i folks minne: "Behandla en man
såsom han behandlar dig."[12] Det är just vad vi gör.
Vi behandlar imperialisterna och deras hejdukar, Chiang Kaishekreaktionärerna,
så som de behandlar oss. Mera är inte att säga om den
saken.
Revolutionär diktatur och kontrarevolutionär
diktatur är till sin natur motsatser, men den förstnämnda
lärde man av den sistnämnda. Det är mycket viktigt att
lära på detta sätt. Om det revolutionära folket
inte bemästrar denna metod att härska över de kontrarevolutionära
klasserna, blir det ur stånd att upprätthålla sin statsmakt,
inhemsk och utländsk reaktion kommer att störta den och återställa
sitt eget välde över Kina och det revolutionära folket
kommer att drabbas av en katastrof.
Folkets demokratiska diktatur är baserad på
förbundet mellan arbetarklassen, bönderna och småbourgeoisin
i städerna, huvudsakligen på förbundet mellan arbetarna
och bönderna, ty dessa bägge klasser utgör 80-90 procent
av Kinas befolkning. Dessa två klasser är huvudkraften vid
imperialismens och kuomintangreaktionärernas störtande. Övergången
från den Nya demokratin till socialismen beror också huvudsakligen
på förbundet dem, emellan.
Folkets demokratiska diktatur behöver arbetarklassens
ledning. För det är endast arbetarklassen som är den
mest förutseende, den mest osjälviska och den alltigenom mest
revolutionära klassen. Revolutionens hela historia bevisar att
revolutionen misslyckas utan arbetarklassens ledning och att den triumferar
när den leds av arbetarklassen. Under imperialismens epok kan inte
i något land någon annan klass leda en verklig revolution
till seger. Detta bevisas klart av faktum att de många revolutioner
som leddes av Kinas småbourgeoisi och nationella bourgeoisi allesammans
misslyckades.
Den nationella bourgeoisin har i nuvarande skede stor
betydelse. Imperialismen, som är en mycket vildsint fiende, står
fortfarande inpå oss. Den moderna industrin utgör i Kina
fortfarande en mycket liten del av nationalhushållet. Någon
tillförlitlig statistik finns inte, men man beräknar på
grundval av vissa data att den moderna industrins tillverkningsvärde
före försvarskriget mot Japan utgjorde endast omkring 10 procent
av hela tillverkningsvärdet i nationalhushållet. För
att motstå imperialistiskt förtryck och höja sin efterblivna
ekonomi till en högre nivå måste Kina använda
alla de faktorer hos kapitalismen i städerna och på landsbygden
som är till nytta och inte skadliga för nationalhushållet
och folkets försörjning. Och vi måste ena oss med den
nationella bourgeoisin i gemensam kamp. Vår nuvarande politik
går ut på att reglera kapitalismen, men inte att förinta
den. Men den nationella bourgeoisin kan inte vara revolutionens ledare
och bör inte heller ha huvudrollen i statsmakten. Skälet till
att den nationella bourgeoisin inte kan vara revolutionens ledare och
inte bör ha huvudrollen i statsmakten är att dess sociala
och ekonomiska position bestämmer dess svagheter. Den saknar framsynthet
och mod tillräckligt, och många av dess medlemmar är
rädda för massorna.
Sun Yat-sen förordade att man skulle "väcka
folkets massor" eller "lämna bistånd åt bönderna
och arbetarna". Men vem ska "väcka" dem och "lämna
bistånd" åt dem? Sun Yat-sen tänkte på småbourgeoisin
och den nationella bourgeoisin. Men ett faktum är att de varken
kan göra det ena eller det andra. Varför slutade fyrtio års
revolution under Sun Yat-sen med misslyckande? Därför att
småbourgeoisin och den nationella bourgeoisin under imperialismens
epok inte kan leda någon verklig revolution till seger.
Våra tjugoåtta år har varit helt
annorlunda. Vi har gjort många värdefulla erfarenheter. Ett
väldisciplinerat parti, som är beväpnat med marxismen-leninismens
teori, använder självkritikens metod och är förbundet
med folkets massor; en armé, som leds av detta parti; en enhetsfront
av alla revolutionära klasser och grupper under ledning av detta
parti - dessa är de tre huvudvapen med vilka vi besegrat fienden.
De skiljer oss från våra föregångare. Stödda
på dem har vi vunnit en grundläggande seger. Vi har tillryggalagt
en slingrande väg. Vi har kämpat mot opportunistiska avvikelser
såväl åt höger som åt "vänster"
i vårt parti. När helst vi begick allvarliga misstag ifråga
om dessa tre ting, led revolutionen bakslag. Vi har lärt av misstagen
och bakslagen, har blivit visare och handhar våra angelägenheter
bättre. Det är svårt för ett politiskt parti eller
en människa att undvika misstag, men vi bör göra så
få som möjligt. Och har ett misstag gjorts, bör vi rätta
det, och ju snabbare och grundligare vi gör detta desto bättre
är det.
För att summera vår erfarenhet och koncentrera
den i en enda punkt, så är den: folkets demokratiska diktatur
under ledning av arbetarklassen (genom kommunistiska partiet) och baserad
på förbundet mellan arbetare och bönder. Denna diktatur
måste stå enig som en man med de internationella revolutionära
krafterna. Detta är vår formel, vår främsta erfarenhet,
vårt huvudprogram.
Vårt partis tjugoåtta år är
en lång tidsrymd, under vilken vi uppnått endast en sak
- vi har vunnit den grundläggande segern i det revolutionära
kriget. Denna bör firas därför att den är folkets
seger, därför att den är en seger i ett land som är
så stort som Kina. Men vi har fortfarande mycket arbete att utföra.
Det arbete vi utfört är, för att använda en liknelse,
bara det första steget i en lång marsch som sträcker
sig över tiotusen Ii. Det återstår ännu
att utplåna resterna av fienden. Den allvarliga uppgiften att
bygga upp vårt land ekonomiskt ligger framför oss. Vi ska
snart lämna åt sidan en del av de ting vi känner väl
till och bli tvingade att göra saker som vi inte känner väl
till. Detta betyder svårigheter. Imperialisterna räknar med
att vi ska vara ur stånd att sköta vår ekonomi. De
står och tittar på och väntar att vi ska misslyckas.
Vi måste övervinna svårigheter, vi
måste lära oss sådant som vi inte kan. Vi måste
lära att utföra ekonomiskt arbete av alla som vet hur det
ska göras, vilka de än må vara. Vi måste värdera
dem som lärare och lära av dem respekt fullt och samvetsgrant.
Vi får inte låtsas veta det som vi inte vet. Vi får
inte ta oss några byråkratiska fasoner. Om det ska ta flera
månader, ett år eller två, tre år eller fem
år för oss att gräva oss in i en fråga, till slut
ska vi behärska den. I början var en del av kommunisterna
i Sovjetunionen inte heller så skickliga att sköta ekonomiska
ting, och imperialisterna väntade också på att de skulle
misslyckas. Men Sovjetunionens kommunistiska parti utgick med segern,
och under Lenins och Stalins ledning lärde det inte bara hur man
gör revolution utan också hur man bygger upp. Det har byggt
en stor och ypperlig socialistisk stat. Sovjetunionens kommunistiska
parti är vår bäste lärare och vi måste lära
av det. Läget är, både här hemma och i utlandet,
förmånligt för oss, vi kan helt förlita oss på
det vapen som folkets demokratiska diktatur utgör, ena folket i
hela landet, reaktionärerna undantagna, och stadigt rycka fram
till vårt mål.
NOTER
[1] Också bekant som den Stora
Harmonins värld. Uttrycket åsyftar ett samhälle, baserat
på samhällelig äganderätt och fritt från
klassexploatering och klassförtryck - ett högt ideal som länge
omhuldats av det kinesiska folket. Här betyder den Stora Harmonins
rike det kommunistiska samhället.
[2] Lenin sade:
Under loppet av omkring ett halvsekel,
ungefär från 40-talet till 90-talet av förra århundradet,
sökte framstegstanken i Ryssland under den oerhörda, vilda
och reaktionära tsarismens förtryck girigt efter en riktig
revolutionär teori och följde med häpnadsväckande
iver och omsorg varje Europas och Amerikas 'sista ord' på detta
område. Marxismen, såsom den enda riktiga revolutionära
teorin, har Ryssland sannerligen lidit sig till genom en
halvsekelgammal historia av oerhörda kval och offer, exempellös
revolutionär heroism, otrolig energi och hängivenhet i att
söka, lära och praktiskt pröva, att lida missräkningar,
kontrollera och jämföra erfarenheterna från Europa.
("Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom, Valda verk,
band 11:2, s. 358.)
[3] Beträffande opiumkriget 1840,
se "Om motsättningar" not 20, s. 119 i detta band.
[4] Hung Hsiu-chuan (1814-1864), som
föddes i Kwangtung, var ledare för ett revolutionärt
bondekrig i mitten på 19. århundradet. År 1851 ledde
han ett massuppror i Kwangsi och proklamerade upprättandet av Taipings
Himmelska Kungarike, som kom att om fatta många provinser och
under fjorton år bekämpade Chingdynastin. Är 1864 ändades
detta revolutionära krig med misslyckande och Hung Hsiu-chuan begick
självmord genom att ta in gift.
[5] Kang Yu-wei (1858-1927) från
Nanhais härad i provinsen Kwangtung. År 1895, efter Kinas
nederlag mot den japanska imperialismen året förut, ledde
han trettonhundra kandidater till tredje graden i de kejserliga examina
i Peking i framläggandet av ett "memorial om tiotusen ord"
till kejsare Kuang Hsu med begäran om "konstitutionell reform
och modernisering" innebärande bl a att den autokratiska monarkin
skulle förändras till konstitutionell monarki. År 1898,
då kejsaren gjorde ett försök att införa reformer,
befordrade han Kang Yu-wei jämte Tan Szu-tung, Liang Chi-chao och
andra till nyckelposter i regeringen. Änkekejsarinnan Tzu Hsi,
som representerade de konservativa, återtog senare makten och
reformrörelsen misslyckades. Kang Yu-wei och Liang Chi-chao flydde
utomlands och bildade partiet Skydda kejsaren, vilket blev en reaktionär
politisk fraktion i kampställning mot de borgerliga och småborgerliga
revolutionärer som företräddes av Sun Yat-sen. Bland
Kangs arbeten var Förfalskningar i den konfutseanska kanons
klassiker, Konfutse som reformator och Ta Tung Shu eller Stora Harmonins
Bok.
[6] Yen Fu (1853-1921) från Foochow
i provinsen Fukien, studerade vid en marinakademi i England. Efter det
kinesisk-japanska kriget 1894 förespråkade han konstitutionell
monarki och reformer för att modernisera Kina. Hans översättningar
av T. H. Huxleys Evolution and Ethics, Adam Smiths The
Wealth of Nations, J. S. Mills System of Logic, Montesquieus L'Esprit
des Lois, och andra arbeten förmedlade den europeiska bourgeoisins
idéer till Kina.
[7] Det moderna skolsystemet hade kapitalistländernas
undervisningssystem som förebild. Det kejserliga examenssystemet
var det gamla examenssystemet i det feodala Kina. Mot slutet av 1800-talet
krävde upplysta kinesiska intellektuella att det gamla examenssystemet,
byggt på tävlan, skulle avskaffas och ersättas med moderna
skolor.
[8] Om 1911 års revolution se not
4 till "Rapport om en undersökning av bonderörelsen i
Hunan", s. 32 i detta band.
[9] En av romanen Shui Hu Chuans
(Träskens hjältar) huvudfigurer som med sina bara händer
dödade en tiger på Chingyangkammen. Detta är en av de
mest populära episoderna i denna berömda roman. (Romanen har
tidigare utgivits i engelska översättningar under titlarna
"All men are brothers" och "Water margin". divers.
anm.)
[10] Om förhållandet mellan
lantbrukets socialisering och landets industrialisering se "Till
frågan om jordbrukskooperationen", avsnitten 7 och 8 s. 371-376
i detta band. I denna rapport, som grundade sig på Sovjetunionens
erfarenheter och vårt eget lands praktik, utvecklade kamrat Mao
Tsetung i hög grad tesen att lantbrukets socialisering ska försiggå
jämsides med den socialistiska industrialiseringen.
[11] Se not 6 till "Analys av klasserna
i det kinesiska samhället", s. 17 i detta band.
[12] Citatet är hämtat ur Chu
Hsis (1130-1200), en av Sungdynastins filosofer, kommentar till den
konfutseanska doktrinen om medelvägen, kap. 13.
|
